Förstlingen - första loket i landet

Före 1850 gick större delen av landets gods- och persontrafik vattenvägen. Sverige har närmare etthundratusen insjöar plus ett stort antal älvar, åar och kanaler, som då bidrog till en effektiv sjöfart.

Ändå måste de tunga godstransporterna i västmanländska och värmländska Bergslagen först göras med oxforor för att komma till hamn. Men oxfrakterna var både långsamma och obekväma. På så sätt föddes de första järnvägarna för att förbättra transporterna mellan vattenlederna.

En trefots järnväg mellan Kärrgruvan i Norberg och sjön Åmänningen (dåtidens slutpunkt i Strömsholms Kanal) började omrking 1850 att byggas med Fredrik Sundler som entreprenör. Han beställde då från Munktells i Eskilstuna ett lokomotiv som skulle vara lämplat att både deltaga i banbygget och att senare frakta järnmalm. Loket, som gavs namnet Förstlingen, stod färdigt den 2 juli 1853, och visades dagen därpå för viktiga personer i stat och kommun samt för pressen på en provbana inne på Munktells verkstadsområde.

Den 8 augusti 1853 började Förstligen tjänstgöra på banbygget och den 1 december samma år körde den det första malmtåget. Tyvärr var varken bankvaliten eller järnvägsbolagets finanser de bästa, varför bolaget gjorde konkurs påföljande år. Sundler, som ägde loket, lät det gå tillbaka till Eskilstuna för ombyggnation. Han hade nämligen fått ett nytt kontrakt; att bygga banan Nora - Ervalla, vilken skulle bli landets första bana för gods- och persontrafik med spårvidden 1.435 mm, d v s det som kallas normalspår. Ombyggnaden bestod i att hjulen flyttades från insidan av ramen till utsidan. Samtidigt ökades hjuldiametern från 645 till 810 mm, vilket även krävde nya axlar och hjullager.

På Nora - Ervalla-järnvägen startade trafiken sommaren 1856. Redan tidigare hade Förstlingen börjat deltaga i färdigtställandet av banan. Ägandet av denna övertogs av Köping - Hult-järnvägen, som då också var under byggnad. Till en början var Förstlingen det enda loket, men efter hand började man importera engelska lok, vilka troligen hade både bättre kapacitet och större teknisk modernitet.

År 1870 togs Förstligen ur drit och såldes till skrotsamlare i Örebro. Ångpannan monterades ned och såldes först till en benmjölsfabrik och slutade senare som värmeaggregat på Mosebacke Varietéteater i Stockholm. Några delar bevarades dock och i Gävle på järnvägsmuseet kan man i dag se en ramsida med hjul, cylinder och vevaxel.